Här tänkte jag berätta lite om hur det är att leva med en welsh, givetvis från min synvinkel på rasen och min hund. Det är inte säkert att andra welshägare håller med mig....

En welsh är alltid glad, väldigt snäll och otroligt social!
När vi var och träffade en kvinna som pratar med hundar, sa Robban;
- Det är egentligen jag som är mattes man och det vet gubben (husse antagligen), men han är snäll och bråkar aldrig om det!
- Jag vill inte kalla mig plåster, men jag är helst där matte är...
Nu är ju inte jag säkert på hur hon kunde kommunicera med Robban, men hon slog i alla fall huvudet på spiken. Skaffar man en welsh får man en mycket sällskaplig hund som vill hänga med på allt. Det absolut värsta Robban vet är att bli lämnad ensam. Märker han att nåt är på gång hoppar han snabbt in i bilen eller gömmer sig  bakom busken vid dörrtrappan. Ibland undrar jag hur mycket han egentligen skulle kunna stå ut med, bara för att få vara med oss. Därför känns det så bra att maken kan ta med Robban till jobbet nästan varenda dag.

Robban har sin korg i köket, men han ligger aldrig där frivilligt. Han ligger nämligen vid mina ben! Står jag vid diskbänken är han där, flyttar jag mig till spisen så är han där, försöker jag plocka i eller ur diskmaskinen så ligger han under luckan, går jag in på toan står han utanför och gnäller tills han blir insläppt.

Vad gäller träning av en welsh så mognar många sent, tror jag. Robban har dock alltid varit en cool herre även som ung. Där är han nog inte särskilt rastypisk faktiskt. Det är lite synd att många welshägare inte jobbar mer med sina hundar. Många har nog kanske redan gett upp innan slyngelstadiet gått över och tror att det inte funkar att få mer än knapp nödvändig allmänlydnad på sin hund. Visst, man når inte elitnivå och SM-klass med en welsh i första taget, men om man är konsekvent och hittar en lagom träningsnivå, så lär de sig en hel del. Jag har träffat en welshtik, Pelydryns Pepsie som är uppflyttad till elitklass spår och tävlar lydnadsklass tre, Freckles Rebecca är duktig i agility och Dalsvedens Maj (som Robban parat) är godkänd räddningshund. En hel del welshar blir viltspårschampions (SVCH) för rasen är ofta jätteduktiga på att spåra. Då klarar de att fokusera på sin uppgift längre än vanligt.

Det går inte att träningstraggla med en welsh, för då hittar de på nåt annat bus eller tröttnar. Det kan vara oerhört irriterande ibland, särskilt när man jämför sig med schäferekipagen på bruksan, som verkar kunna träna hur länge som helst. Ibland funkar inte heller de träningsråd man får av brukshundsägare utan man får försöka hitta sina egna lösningar. Jag har haft tur då jag fått goda råd av Siv (Smörsoppens kennel) som också är medlem i Motala brukshundklubb. Vid träning och uppfostran av en welsh gäller det att vara konsekvent och bestämd, men inte elak så klart. De har rätt svårt att fokusera på en sak och verkar ibland göra allt på en gång, hoppa på alla människor den möter, rulla sig i gräset, få glädjeutbrott, lukta och lukta och lukta ännu mera.

Många welshar drar något oerhört i kopplet och trots att de inte är så stora är de väldigt starka. Rasen är inget för ett barn att vara ute och promenera med. När welshen jagar i skogen så söker den som i ett "serpentinmönster", vilket innebär att hunden ena stunden är på högra sidan cykelbanan för att i nästa ögonblick vara på vänster sida och sen tillbaka på höger sida igen. Det kan vara rätt så jobbigt.

Sommaren 2006 var jag och Robban på welshklubbens agilityläger i Varberg. Där bodde vi med norsk tjej som också deltog i lägret. Vi pratade mycket hund förstås och hon beklagade sig för oss övriga att hennes welshtik var helt omöjlig att gå ut att gå med och att alla klagade på att hon inte hade någon pli på hunden. Till historien hör också att där hon bodde i Norge fanns inga welshar i närheten, så hon hade knappt träffat några andra vuxna hundar. När vi sen gick på promenad med våra hundar blev hon alldeles överlycklig. Det var alltså inget fel på henne och hennes hunduppfostran, för alla welshar stretade och drog på samma sätt. Detta stretande går givetvis att minska, men att helt få bort det är nog rätt omöjligt...... Robban är sex år nu och vi startar fortfarande alla våra promenader med koppelträning. Jag säger sakta, väntar några sekunder, stannar och sen halar jag in Robban till min sida varje gång han drar han drar för mycket i kopplet. Efter 10 minuter brukar resten av prommisen vara någorlunda behaglig.

Hur som helst är jag förvånad att inte welshen är vanligare än den är. Det är en supertrevlig ras i lagom storlek, som fungerar både som sällskap och som träningskamrat. En welsh är med på ALLT en någorlunda aktiv familj hittar på och bättre kompis måste vara svårt att hitta!